Detta känns ju helt absurt, här sitter jag.
Precis startat en blogg för miljonte gången.
Men denna gången väljer jag att vara hemlig.
Mycket pga att jag ska kunna skriva exakt vad jag vill, hur jag mår, hur jag känner & exakt allting jag tänker utan att kunna dömas.
För i dagens samhälle kan du inte bara bli älskad, du måste även bli hatad.
Men för att komma till saken med vad jag vill skriva om idag

Vem är jag?
Det är en fråga jag ställt mig själv i snart 24år, under tonåren trodde jag att det bara var en fas. Någon liten identitetskris har väl alla haft?
Men även nu flera år senare, jag vet inte vem jag är.
Vad jag gillar & vad jag vill ha här i livet.
Jag är ett stort frågetecken.
Jag kan inte säga att jag gillar något specifikt eller att jag vill ha någonting på ett visst sätt, för jag har ingen direkt egen vilja.
Jag har ingen egen smak, jag har inga egna intressen.
Jag har hela mitt liv bara efterliknat andra, försökt passa in på något lustigt jävla vis.
Jag klär mig som marioteten av dagens ungdomar/unga vuxna, jag sminkar mig som andra.
Hela mitt liv går ut på att göra som alla andra, passa in överallt.
Vad har jag för musiksmak?
Bra fråga.
Jag känner inte mig själv.

Jag har varit riktigt riktigt kär en gång i mitt liv jag tror det var 2009, jag träffade en kille & han var verkligen allt.
Fick fjärilar i magen när jag såg honom, det gick inte för något i världen att inte bli lycklig när jag såg han.
Jag var så förälskad.
Ett år senare tog det slut pga att jag flyttade till en annan kommun, men nu 12 år senare har vi börjat träffas igen.
Vi är tillsammans och det gick väldigt väldigt fort.
Nu börjar jag undra är jag kär i denna killen?
Eller är jag kär i det jag kände för 12år sen, är jag kär i våra minnen.
Han är idag en helt annan människa, och det är inte något konstigt med det.
Jag menar vi var barn på den tiden, idag har han 4 barn & jag har en son sedan tidigare.
Så jag är förvirrad, jag är så sjukt osäker o allting.
Är detta rätt? Vill jag detta? Vill han detta?
Kommer det hålla, kan min första kärlek faktiskt även bli min sista?

Jag avslutar här. Och återkommer imorgon!
För jag känner att jag kan inte tömma hjärnan på en dag, för tömma den lite dag för dag.
Och förhoppningsvis kanske det ger mig något svar på alla mina miljoner frågor att bara skriva ut dem i intet. Poff.

 

WhoMan

6 februari 2021 23:51

Du tycker iaff om att skriva - duktig ãr du, också :)

Ta godt vare ^^

http://www.whoman.bloggplatsen.se

Alone Suicidal

7 februari 2021 00:30

Gillar och gillar, jag gör det för att jah hoppas på att det kan hjälpa mig.
Men tack så mycket! ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Desperation tar henne till avgrundens djup ingen återvändo finns   utplånad egen vilja slagen med hårda nävar cancersjukdom utan empati   barnens förebrående ögon för valen hon gjort valde honom inte dem   hon väger vita table...

Jag har ju hört att man ska lita på människor i sin omgivning, men om man inte kan? Vad gör man? När man har en ständig ångest och oro över att människor bara är opålitliga. Denna extrema rädslan över att bli sårad & besviken? Hur hanterar man de...

Det är bara på nätterna hjärnan snurrar igång, miljoner tankar, miljoner känslor & en jävla massa ångest på det. Att leva med bordeline? Som att leva i en ständigt gående berg-och-dalbana som aldrig tar slut. Psykiskt & fysiskt påfrestande mås...