Desperation tar henne
till avgrundens djup
ingen återvändo finns

 

utplånad egen vilja
slagen med hårda nävar
cancersjukdom utan empati

 

barnens förebrående ögon
för valen hon gjort
valde honom inte dem

 

hon väger vita tabletter
i sin slutna hand
inte tunga som tankarna

 

stoppar dem i munnen
lägger sig invid banvallen
på blomprydda gräset

 

sluter sina trötta ögon
i barmhärtigt mörker
barnansikten blir stjärnor

 

I fjärran hörs ambulansens sirener  ...

Jag har ju hört att man ska lita på människor i sin omgivning, men om man inte kan? Vad gör man?
När man har en ständig ångest och oro över att människor bara är opålitliga.
Denna extrema rädslan över att bli sårad & besviken?
Hur hanterar man det?
Alltså ja, jag vet inte vad jag ska säga, jag hade önskat saker vore enklare än var de är.

Jag hatar relationer, det faktum att man hela tiden tänker. Tänk om?
Tänk om han är otrogen, tänk om han tycker att jag är tråkig, tänk om jag inte är tillräcklig?
Jesus mitt huvud, hur orkar jag.

Mitt liv är en ständig ångest bubbla, hur ska jag hantera allt.
KAOS!

Men för att ge en background story, jag är tillsammans med killen som tog min oskuld för 12år sedan.
Erfarenheten av vår relation då var att han var otrogen mot mig med sitt ex.
Efter det tog slut, finns där en rad andra tjejer vars förhållanden med honom tog slut pga otrohet.
Han har haft en tendens att vara otrogen i alla sina förhållande from the beginning to the end.
Så denna känslan av att varför skulle han inte kunna vara det igen, är ju inte direkt tagen utifrån tomma intet.
Utan han har ju en 12års historik av otrohet i grunden.
Och därav min rädsla. Sen kan man ju fråga sig, men om jag har vetskapen av detta varför väljer jag då att vilja leva med denna man.
Jo svaret på den frågan är simpel, tyvärr väljer man inte direkt vem man ska falla för.
Jag kan inte rå för det jag känner för honom, och det är inte så simpelt som att tänka.
Men jo, då han har denna historik så bör jah sluta känna så som jag gör inför honom..

Hade det varit så simpelt hade nog många problem här i livet blivit lösta.
Det är väl d bästa med att vara en psykopat, man kommer väldigt långt här i livet om den emotionella sidan försvinner.
Att vara emotionellt styrd kan vara ett stort hinder i samhället, samtidigt som det också är det som gör oss till människor tillskillnad från robotar.

Tex det som gör oss till människor är skulle vi få valet att mörda två okända barn än vårt eget barn skulle vi såklart valt två okända. För vi är emotionellt styrda och skulle aldrig överväga att avsluta livet på vårt eget barn.
Men sen har du en psykopat som tänker annorlunda, väljer du att mörda 2 okända eller ditt eget.
Givetvis ditt exet bättre att ett barn där än 2 barn.
Och där försvann den emotionella styrningen vi människor styrs av.
På gott och ont.

Logiskt tänkande & emotionellt tänkande krockar mycket.
Logiskt vore ju hellre ta dö på ett barn än 10.
Emotionellt tar du ju hellre dö på främlingar än något du håller kärt.

Förlåt för denna sjuka jämförelse, men lite så är det.

Det är bara på nätterna hjärnan snurrar igång, miljoner tankar, miljoner känslor & en jävla massa ångest på det.

Att leva med bordeline?
Som att leva i en ständigt gående berg-och-dalbana som aldrig tar slut.
Psykiskt & fysiskt påfrestande måste jag säga.
Men extremt jävla underbart.

Då mina känslor är myclet extremare än personer utan EIPS, så är det både till fördel och nackdel.
& jag kämpar dagligen för att ta vara på fördelarna.
Med att känna alla känslor intensivare, glädje tex.
Någon kan bli glad för att få en glass, medans om jag får en glass kan det kännas som det bästa som hänt i mitt liv & lyckan är så enorm att jag börjar gråta av glädje.
Vilket för andra kan verka väldigt märkligt.

Men men, skit samma tbh orkar inte ens skriva om det.
Varför skulle jag dra upp min bordeline.
Jag ligger i en trasig bäddsoffa, för att vara söndersutten och totalt trasig är den jävligt skön att ligga i faktiskt.
Det är två stora jävla gropar i soffan, men det är perfekt när man är lite kraftig.
Lägga magen i ena gropen och röven i andra & sen sover jag dom en drottning.
Jag ligger dock här och återigen funderar över mitt liv, jag har gått på sjukersättning sedan 2016 & jag känner mig bara mer och mer meningslös.
Jag måste göra någonting med mitt liv, men jag kommer ingenstans.
Jag har ett extremt problem, jag har ett beroende.
Ett beroende av att behöva någon annan människa konstant & ständigt i mitt liv.
Och mitt liv kretsar alltid kring denna person jag väljer att ha där & jag måste bryta detta.
Jag MÅSTE hitta mig ett eget liv.
Mitt liv.
Ett arbete, ett intresse någonting som gör att jag gör någonting för mig själv & inte för någon annan.
Men jag vågar inte riktigt.

Tänk om, är allt som snurrar i skallen.
Jag kan komma på en miljon ursäkter till varför jag inte gör det jag borde.
Jag kanske misslyckas, kanske tar vatten över huvudet. Vilket jag oftast faktiskt gör.
Tex.. Varje gång jag bestämmer mig för något går jag all in, och det slutar med att jah går all in alldeles för hårt & där står jag sen och grubblar över varför de gick åt helvete.

Ist för att försöka ha hela inne kanske jag ska fokusera på att ha halva inne?
Vad tror ni om det?
Jag tror det kan vara någonting bra faktiskt.
Men sen kommer vi till TÄNK OM.

JSKDORKENDKFROWL jag måste verkligen försöka sluta se felen med allt, jag verkligen måste försöka tänka (Jag kan detta, det kommer gå bra, jag fixar detta) inget jävla "tänk om"

Jag kikade lite snabbt på den där "unikabesökare" igår, fan folk läser ju faktiskt skiten jag lägger upp.
Helt otroligt. Hur orkar ni?

Påtal om ingeting, jag har haft mens I snart en vecka & det är jävla drygt, för jag är den här personen som jadu jag vill inte ha sex när jag har mens.
Men det slår aldrig fel, så fort jag umgås med min pojkvän så får jag mens.
Så åker jag hem poff försvinner den.
Gud straffar mig.
Det är som han sitter där uppe & tänker (Din lilla sexmissbrukare ingen kuk för dig)

Anledningen att jag öht startade denna bloggen, var mycket för att allting exakt allt som finns i mitt lilla huvud måste ut någonstans.
Det finns så extremt mycket, så sjuka saker som händer där uppe som hänt i mitt liv som jag aldrig vågar säga eller prata om.
För ni ska veta jag är denna människan, som alltid håller käften.
Jag klagar inte, jag säger ingeting, är alltid knäpptyst.
Men här sitter jag nu helt anonym (förhoppningsvis) och kan bara bomba ut alla mina tankar allt allt allt & ingen vet vem jag är.
Det är så jäkla skönt, nej fy det är helt otroligt underbart ska ni veta.
Haha åh bara tanken gör mig lycklig.

Natten till den 21a Januari, försökte en kille att strypa ihjäl mig. Helt sinnessjukt faktiskt.
Men sen igår när jag valde starta denna bloggen och bara skriva om allting förutom denna händelsen, så har det känts som att jag är fri igen.
Att sitta här och kasta ut mina känslor gör att jag vågar se framåt på livet igen.
Stackars jävel som läser detta, sluta läs det är ointressant..

Jag märker nu att jag hoppar väldigt mycket i vad jag skriver om, jag skyller på min bordeline & mina sömn svårigheter.
Men nu orkar jag inte skriva mer, tummarna går sönder.

Poff Borta.

Detta känns ju helt absurt, här sitter jag.
Precis startat en blogg för miljonte gången.
Men denna gången väljer jag att vara hemlig.
Mycket pga att jag ska kunna skriva exakt vad jag vill, hur jag mår, hur jag känner & exakt allting jag tänker utan att kunna dömas.
För i dagens samhälle kan du inte bara bli älskad, du måste även bli hatad.
Men för att komma till saken med vad jag vill skriva om idag

Vem är jag?
Det är en fråga jag ställt mig själv i snart 24år, under tonåren trodde jag att det bara var en fas. Någon liten identitetskris har väl alla haft?
Men även nu flera år senare, jag vet inte vem jag är.
Vad jag gillar & vad jag vill ha här i livet.
Jag är ett stort frågetecken.
Jag kan inte säga att jag gillar något specifikt eller att jag vill ha någonting på ett visst sätt, för jag har ingen direkt egen vilja.
Jag har ingen egen smak, jag har inga egna intressen.
Jag har hela mitt liv bara efterliknat andra, försökt passa in på något lustigt jävla vis.
Jag klär mig som marioteten av dagens ungdomar/unga vuxna, jag sminkar mig som andra.
Hela mitt liv går ut på att göra som alla andra, passa in överallt.
Vad har jag för musiksmak?
Bra fråga.
Jag känner inte mig själv.

Jag har varit riktigt riktigt kär en gång i mitt liv jag tror det var 2009, jag träffade en kille & han var verkligen allt.
Fick fjärilar i magen när jag såg honom, det gick inte för något i världen att inte bli lycklig när jag såg han.
Jag var så förälskad.
Ett år senare tog det slut pga att jag flyttade till en annan kommun, men nu 12 år senare har vi börjat träffas igen.
Vi är tillsammans och det gick väldigt väldigt fort.
Nu börjar jag undra är jag kär i denna killen?
Eller är jag kär i det jag kände för 12år sen, är jag kär i våra minnen.
Han är idag en helt annan människa, och det är inte något konstigt med det.
Jag menar vi var barn på den tiden, idag har han 4 barn & jag har en son sedan tidigare.
Så jag är förvirrad, jag är så sjukt osäker o allting.
Är detta rätt? Vill jag detta? Vill han detta?
Kommer det hålla, kan min första kärlek faktiskt även bli min sista?

Jag avslutar här. Och återkommer imorgon!
För jag känner att jag kan inte tömma hjärnan på en dag, för tömma den lite dag för dag.
Och förhoppningsvis kanske det ger mig något svar på alla mina miljoner frågor att bara skriva ut dem i intet. Poff.